2008-04-25
För snart tre år sedan fick jag hem en ganska tjock katt som Samvetet kallade för Viggan (hon hade hittats vid flygfältet). Viggan, eller Viggis som hon numera kallas, är en mycket snäll skölpaddsfärgad kattfröken och hon har slankat till sig en hel del sen jag fick henne.

Favoritsysselsättning är att ligga och spinna eller sova i mattes knä när hon sitter vid datorn eller när hon har killbesök i deras knä för hon är en riktig liten killtjusare lilla Viggis. Från att ha varit väldigt skygg och rädd av sig så är hon nu ute och springer så mycket hon kan och även om matte ibland oroar sig när hon är borta länge så sitter hon där på fönsterbläcket och jamar och vill komma in när man minst anar det. Viggis har alltid tyckt instinktivt illa om andra djur och katterna i området är så rädda för henne att de backar runt hörnen på husen när de får syn på henne. Det är ganska tydligt vem som är herre på täppan men så länge de lämnar henne i fred så lämnar hon dem i fred.

Även om det tog lång tid innan Viggis litade på mig ordentligt så har jag inte ångrat mig en sekund sen jag skaffade henne. Jag blir så lycklig varje gång jag kommer hem och öppnar dörren för att mötas av ett uppfodrande jamande som säger: "Mat! Jag vill ha mat nu!". För att inte tala om hur mysigt det är att somna in med henne purrandes bredvid. Tack Samvetet!

/Linnea och Viggis

2008-03-17
Nu har Whilma (som förr hette Vilja) bott med mig och Alva ett bra tag. Hon växer så det brakar, kan hända att hon börjar bli lite väl rund om magen - matglad som hon är! Jag älskar denna katt otroligt mycket, hon har energi som ingen annan. I början var hon, av någon anledning som jag inte lyckats lista ut, rädd för ansikten, kom man för nära med ansikten blev hon jätterädd. Idag tycker hon mycket om att "tvångstvätta" mig i ansiktet och "stångas" - ingen rädsla där! Hon är som en liten hund, jag behöver bara knäppa med fingarna och locka lite för att hon ska hoppa upp i knät. Hennes nya favorit syssla är att jaga textremsor och sånt som susar förbi på TV:n. Aldrig har jag stött på en mer lättlärd katt, om hon gör något hon inte får behöver man bara göra pssh ljudet så fattar hon vinken direkt! Jag vet också att Alva är glad att få Whilmisen till syster och jag är otroligt glad för att Whilma är en del i min och Alvas lilla familj, så tack till er!

Kram från Ann-Sofie, Whilma och Alva

2008-02-25
I somras köpte vi en liten vit kattunge som vi träffade först vid två dagars ålder och som sedan efter tolv veckor flyttade in hos oss i vår lägenhet. Bowie, som han heter, var en kattunge som föddes utan syskon och efter några veckor hos oss började vi fundera på om vi inte skulle skaffa oss en kompis till Bowie. "Givetvis borde ni det" svarade man på Samvetet, och aldrig någonsin har vi ångrat detta beslut, att få ta hand om vår svarta katt Rooney (som hette Sören hos Samvetet). Rooney var en späd liten kattunge som morrade (vilket han fortfarande gör) när han har en leksaksmus i munnen så att ingen annan ska sno den, och vi blev givetvis förälskade i den lille krabaten och tackade ja till att få bli matte och husse.

Rooney kom till oss en dag i augusti (husse hade hämtat honom utan mattes vetskap) och den som blev mest förvånad över honom var Bowie. Bowie kunde inte förstå vad den där konstiga leksaken var för något och de första dagarna förföljde han honom för att lista ut just detta. I början var det ganska spänt dem emellan, Rooney för att han tyckte Bowie var alldeles för närgången och Bowie för att den nya familjemedlemmen hade klampat in hemma hos honom (åtminstone är det matte och husses analys). Men efter ungefär en månad blev de kompisar, och så har det fortsatt, deras vänskap och lek ökar sakta men säkert. Det är roligt att vi har två väldigt personliga katter som dessutom är väldigt olika, Rooney från en kull om åtta kattungar glufsar i sig sin blötmat och vill sedan sno ensamungen Bowies, medan Bowie sakta smakar i sig sin mat i lugna tuggor. Bowies päls är lång och tjock och han hårar jämt medan Rooney har en kort glänsande päls. Bowie tycker om att putsa lille Rooneys päls medan Rooney mest blir tvättad. Rooney älskar att leka med leksaksmöss och Bowie med bollar. Bowie väger kanske lite för mycket medan Rooney är en smäcker liten katt. Rooney är en riktig kämpe som efter att han kom hem efter kastreringen började leka med hans älskade leksaksmus medan Bowie oftast är en avslappnad och lugn katt. Rooney kurrar mycket högt och vill att alla människor som besöker oss skall gosa och klappa honom medan Bowie kurrar lågt när han gosar och håller sig mer på sin kant när vi har besök, kort sagt – vår vita och vår svarta katt är varandras motpoler i mångt och mycket.

Rooney har sedan dagen han kom hem till oss alltid varit en glad, trygg, busig och positiv liten kisse som vi är enormt glada att vi fick chansen att ta hand om! Han har aldrig varit skygg utan litat blint på alla människor han mött, vilket han, mellan våra väggar (de är innekatter men älskar att gå ut i koppel) aldrig har fått ångra!

/Marie Bergström och Johan Nohrén

2008-02-20
Jag kom att tänka på er idag och kom på att ni säkert vill höra lite om hur det går för Brunte som vi hämtade i juli 2006. Nu när vi har haft honom ett tag så kan man ju berätta mer hurdant han passar in i vår familj. Och han passar oss perfekt!

Han vägde ju nästan tio kilo när vi hämtade honom, vi har nu lyckats få ner honom till ungefär åtta kilon. Vi har kommit en bit men han borde nog gå ner något kilo till och det skulle var bra om han rörde på sig lite mer. Han var ganska försiktig och rädd för allt och alla i början. Men nu har han blivit bättre. Han kan fortfarande bli rädd av hastiga rörelser och kraftiga ljud. Men när han sover (vilket han gör helst) så sover han verkligen tungt nuförtiden. Han känner sig trygg i hemmet och kan koppla av. Han är däremot inte en sådan katt som stryker sig runt benen eller kollar vad man håller på med. Han är lite för sig själv men hoppar mer än gärna upp i soffan när matte/husse ligger och tittar på tv och passar självklart på att bli klappad.

Han är väldigt hemmakär och går sällan ut om man inte föser ut honom. Om han får välja så ligger han helst inne på soffan och slappar en hel dag tills matte kommer hem, för då är det ju matdags. Och är det någon gång som han rör på sig så är det när det vankas mat.

För snart ett år sedan beslutade vi att skaffa en hund, det blev en jack russell, Clintan. Kanske inte den bästa kombinationen, en lat katt och en hyperaktiv hund. Men det har funkat ganska bra hittills. Visserligen kan Brunte ligga och fräsa åt Clintan när han inte har lust och leka (vilket Clintan då tycker är jättekul). Men det är faktiskt så att Brunte kommer smygandes på Clintan då och då och sätter igång en himlans jakt. Så det funkar nog för dem båda skulle jag påstå. Det bästa är tystnaden efter deras bråk/jakter men också att man oftast hittar dem på någon plats i huset sovandes tätt intill varandra av utmattning.

Tack för att ni finns för alla hemlösa katter, och tack för att vi fick ta hem Brunte!

/Malin

2008-02-01
Så här efter ett par månader har allt gått jättebra med Balder, han har blivit bra vän med vår andra katt Selene. När vi just burit in Balder verkade både han och Selene väldigt nyfikna. De nosade på varandra, varefter Balder flydde in under sängen. Selene morrade lite, och de låg kvar där ett par timmar. Så småningom gav sig Balder ut för att undersöka omgivningen, och Selene följde honom hack i häl med försiktiga jabbar mot baktassar och svans när hon fick chansen.

Slagsmål pågick till och från i nästan en månad, tills de övergick i att mest bara försiktigt leka med varandra. Framåt början av december började bråken trappas upp lite, och under nätterna vankade Balder av och an med högljudda jamningar, och ökande aggression mot Selene. Kastration bokades, med tid redan dagen därpå. Efter denna verkade Balder förvånansvärt pigg när vi väl kommit hem. Därefter har han gradvis återformats till att vara en kattunge. Bråken har helt upphört, han är nästan alltid på humör att leka lite och han har vansinnigt mycket spring i benen igen!

När vi just hämtade Balder tilläts man bara komma nära med godis i handen. Det gick nästan bara att klappa om han låg och sov, eller inte kunde fly (då uppskattades det i och för sig ännu mindre). Han har gradvis vant sig, och nu får man både klappa och klia rygg, huvud och mage om han bara ligger på någon av sina sovplatser (dvs var som helst). Klappar man för länge och sakta längs ryggen börjar han visa missnöje med svansviftningar, men annars ligger han mest och njuter. Balder har vågat leka med kattvakter när vi varit bortresta, så det verkar inte vara att han bara vant sig vid oss.

Balder är en ganska ljudlig katt. Han går ofta omkring och kuttrar när han inte har något för sig. Han tycker mycket om Selene, och går nästan alltid iväg för att hitta henne om han vaknar ensam och hon inte syns till. Katterna väljer ofta att äta ur samma matskål. Då Selene helt enkelt sticker ned huvudet och mumsar i sig brukar Balder roffa åt sig ett par bitar med tassen och äta från golvet istället.

Hälsningar Jessica, Thomas, Selene och Balder

2008-01-16
Hejsan! Jag vill gärna berätta om våra härliga killar Salmiak och Pongo som vi adopterade i slutet på augusti 2007.

Vi har döpt om dem och Salmiak heter numera Ragge (svart). Vi har haft det kämpigt med lille Ragge. Han hade redan från början problem med sin lilla mage, har tydligen levt ensam och överlevde knappt då han hittades. Efter specialfoder, medicin och mängder av tålamod blev han äntligen bra i magen lagom till jul. Han är mattes bebis efter all särskild behandling av mig.

Pongo har vi döpt till Sigge och han har mått bra hela tiden. Han har blivit en stor och ståtlig herre. Fortfarande lite reserverad till att börja med mot nya människor men då han lärt känna dem lämnar han dem inte! Bägge katterna är otroligt keliga. Sigge är svartsjuk om någon annan får kel och inte han är först! Han vill också helst ha ensamrätt på både vatten och mat. De andra kan ju få något som han inte får! Våra två andra katter tycker att det är skönt att kattungarna börjar bli lite större nu, då är de inte lika rädda och dessutom kan vi ha kattluckan öppen nu så de kan gå ut och in som de själva vill. Det är skönt för dem!

I det stora hela har det blivit en bra kattfamilj hemma hos oss. De stora kattorna hjälper och tvättar de små och de små får värme och trygghet av de stora. Vi är jätteglada och tacksamma för våra katter och önskar att fler får upptäcka föreningen för att hjälpa till.

Ragge och Sigge hälsar alla kattkompisar och människor med ett KRRrrrrrrr!

2008-01-06
Hösten -06 adopterades minstingen, Eros, ur mamma Gaias (som också finns med här) kull på 8 st, 11 veckor gamla, kattungar. Eros döptes vid ankomst sedan om till Roy. Roy var klart minst i kullen men det tog inte lång tid innan hans matglada mage gjorde att han blev en stor och ståtlig katt. Första tiden innebar en hel del duster med min tidigare katt Selma vilket Roy bara verkade tycka var lek! Så småningom övergick bråken till att varvas med mys och putsningar mellan de båda och idag är det ren syskonkärlek med både bråk och gos. Nu i höstas började Roy gå ut vilket han gillar skarpt och nätterna består av ett evigt gnäll om dörren inte öppnas.

Roy (till höger på bilden) är nu drygt ett år och trivs bra i familjen och det har från första stund inte varit några som helst problem att närma sig honom.

2007-12-09
Lennox var en av dom kattungarna som hittades utomhus då det var -19 grader, en del av kattungarna hade köldskador... Första gången vi träffade Lennox i jourhemmet så var han såå rädd för oss och fräste lite kaxigt så fort vi försökte närma oss honom, det var en riktigt obstinat liten herre.

Och så kom då den lyckliga dagen i februari då han skulle få flytta hem till oss, vi var så otroligt spända. När vi kom hem fick han träffa våra andra katter och blev livrädd och sprang in under sängen i några timmar... När han väl vågade sig fram tog vår "Loppan" (född 2005) honom under sina vingar och sedan den dagen är de två oskiljaktiga, dit Loppan går, dit går Lennox :-) Vår andra katt Rambo (född 1997) tyckte mest att Lennox var jobbig i början men nu har Lennox fått fart även på honom.

Lennox ÄLSKAR värme! Han har en kudde på en bänk intill elementet och han har även en elementsäng som han älskar, han brukar köra in tassarna bakom elementet och då riktigt myser han. På natten ska han sova under husses täcke så han blir riktigt varm och gosig.

Lennox och hans bröder är innekatter men i somras råkade han putta upp ett fönster och ramlade ut... Som tur var så bor vi i villa så det var ju inte högt han ramlade. Vi letade och letade i flera dagar efter vår älskling, vi kunde varken sova eller äta... Vi såg honom nästan varje dag men han var för rädd för att komma fram. När det hade gått fyra dygn tog jag kontakt med Samvetet och bad om hjälp att få hem Lennox och med hjälp av deras tips och råd så kom han hem den natten, gissa om vi var lyckliga! Han var så enormt gosig och tulig och lämnade oss knappt för en sekund dagarna efter han hade kommit hem :-)

Lennox och hans bröder har fått ett stoort klätterträd som de älskar att jaga varandra i. Och så är han en tjuv... Han gillar att stjäla saker. Han har ett gömställe under sängen där han gömmer sakerna han stjäl, vi har bl a hittat disktrasan, bokmärke, blomblad, topz, barkbitar mm... Lennox är en helt underbar och rolig katt! Fotot är på honom (till höger) och brorsan, Loppan.

Mvh Annica Skogsberg & Stefan Carlsson

2007-12-06
Hej! Här kommer en liten historia om vår lilla älskling Cleo som vi adopterade från er för över tre år sedan. Det var sommaren 2004 och vi bodde då i lägenhet i Uppsala med vår hankatt Lipton.

När han var drygt två år så bestämde vi oss för att han skulle få en kompis och tog då kontakt med Samvetet. Vi kom till ett jourhem med väldigt många katter och första tanken var att hur skulle man kunna välja bara en av alla dessa raringar? Det visade sig få en snabb lösning, vi behövde aldrig välja utan katten valde oss! Cleopatra (som då hette Lisa) la sig i mitt knä, rullade runt på rygg och somnade med alla fyra tassarna i vädret.

Där låg hon sen lugnt och tryggt som den mest självklara saken i världen tills vi skulle gå hem en halvtimme senare då vi fick väcka henne. Efter det var det ingen tvekan om vilken kisse som vi ville adoptera. Det blev den lilla svartvita kattflickan med en vit prick på munnen. Introduktionen mellan katterna hemma sen gick bra. Lite fräs och morr i ett dygn sen var det lugnt. Nu har vi flyttat till ett stort hus så båda kissarna är jätteglada över de nya stora ytorna de har att röra sig på.

De är fortfarande innekatter och kommer att så förbli men de har två stycken innätade balkonger att vara på. Där sitter de gärna och spejar på fåglar eller ligger och jäser i solen. Nu på vintern är favoritplatsen golvvärmen i badrummet eller vid vedspisen när vi eldar. Kan man bli mätt på värme som katt? Tydligen inte!

Hon är idag tre och ett halvt år gammal och en riktigt förståndig liten kattmadame. Cleo älskar att kela och att sova i mattes famn varje natt är en självklarhet. Hon busar ofta och gillar att leka tagare med Lipton. Vi är så otroligt glada och tacksamma över att vi har henne och hoppas att hon gillar oss lika mycket tillbaka. Hon är vår lilla älskling!

/Matte och husse Catrin och Kim Alvinder-Toivanen

2007-11-14
Vi hade haft två katter (adopterade 2001 från Battersea Dogs Home i London där vi bodde då) men den ena blev tyvärr överkörd strax innan vi flyttade till Sverige så vi hade bara en katt med oss i flyttlasset. Det kändes synd att katten skulle behöva vara ensam när hon var van med sällskap och vi kände att vi hade möjlighet att ta emot en katt till i vår lägenhet och ge den ett bra hem så vi kontaktade Samvetet. De föreslog kattungen Sorro som en lämplig kandidat.

Sorro var nästan ett halvår gammal men lika liten som en tremånaders kattunge när vi träffade honom första gången i jourhemmet där han bodde. Han var liten och benig, svart-vit med lite sneda markeringar och oproprtionerligt stora öron till den spinkiga kroppen. Ingen skönhet med andra ord, men vilket charmtroll! Vi behövde inte fundera länge, Sorro var en perfekt match för oss och han flyttade med oss samma kväll till sitt nya hem.

Vi bodde kvar i lägenheten i drygt ett år, Sorro verkade trivas bra och efter en trevande start blev de två katterna goda vänner. Nu har vi flyttat till hus och Sorro och hans kompis har fått en kattlucka så de kan gå in och ut som de vill. De har en stor trädgård att leka i och massor av spännande ställen att utforska men framförallt ett varmt skönt hus med en mjuk soffa att krypa upp i när världen utanför blir för stor.

Sorro, som hunnit bli tre och ett halvt, är fortfarande en liten katt men han har vuxit ikapp sina öron och är riktigt söt. Han är väldigt kelig och älskar att sova i knät på oss. Och som man kan se på bilden kommer han väl överens med vår andra katt.

Med vänlig hälsning, Åsa Berglund Walker

2007-05-26
Nu har Gaia bott hos oss drygt två månader och hon trivdes bra från början. Sover till och med i vår dotters säng! Vi som trodde att Gaia skulle vara rädd för henne. Dock är hon lite försiktig under dagarna, men fastnar hon i en björnkram så står hon ut bra (smiter dock när trycket lättar). Gaia är alltid snäll och har inte lyft en klo mot någon av oss (när vi inte busar och kittlar henne =)

Hon är nog lite sur på oss att hon inte får så mycket mat som hon vill. En favorit är tonfisk, men det blir bara vid speciella tillfällen. Vi försöker få henne att bara äta torrfoder, men det går sådär. Det är svårt att stå emot henne när hon kommer och stryker sig mot benen och jamar sina hesa fräsningar (hon bemästrar inte riktigt en riktig jamning, men det här är mycket sötare!)

Vi försöker lära henne att gå i koppel och lina, och det går riktigt bra. När hon började gå i lina så kände hon sig nog infångad, för då ålade hon liksom fram istället för att gå (riktigt gulligt och underhållande). Däremot går det bra om man håller i kopplet och följer med henne, då känner hon sig väl mer fri. När vi går runt i grannskapet får hon ibland följa med utan koppel, men hon håller sig alltid i närheten och följer med in efteråt. Det är kanske för att när hon rymde en gång så blev hon tillbaka-jagad av en grannkatt, och då var hon så glad att bli "infångad" av oss. Hon är den första katten vi har haft som låter oss ta på henne koppel och verkar glad över att få gå ut!

Vi är mycket glada att vi hittade en ny familjemedlem i Gaia som passar så bra in och är precis en sådan katt som vi ville ha! Bifogar även en bild på en av Gaias favoritställningar när hon sover i TV-soffan.

Hälsningar nya matte Ida